Jag vakande igen av en hård smäll på kinden. Jag slog upp ögonen hastigt. Jonas tittade på mig med en hård blick. "Vad fan håller du på med, låtsas som att du har svimmat? pff, jävla äckliga subba som går runt och snackar med en kille bakom ryggen på mig." Jag började skaka av rädsla igen. Jag tittade ner och såg att Jonas hade klätt av mig. Inte igen i natt. Jag kände hur maggen kurrade, hur halsen gjorde ont och hur hella kroppen sved. Ögonen var nog hur röda som helst av all gråt. Huvudet snurrade och allt omkring i rummet verkade snurra. Jonas gav mig en till smäll "Sluta värka förvånad Samantha. Du vet att jag har rätt." Jag svarade inte honom. Han började klä av sig de sista han hade på sig. Jag tog ett grep om min egna arm. nej, nej, jag orkar verkligen inte mer. Var jag verkligen tvungen till detta varje natt? Varför fanns ingen här vid min sida som kunde hjälpa mig. Göra mig lycklig och märka vilken idiot Jonas var, vilken jävla äckel gubba han var och inte den dära söta och vackra, romantiska killen som min mamma trodde han var, och min bror. Men det var inte deras fel, den tanken fick jag inte ens tänka på. Jonas kom närmare mig, närmare och närmare nu gick det inte att komma närmare jag skrek. Skrek hur mycket jag än kunde. Detta måste ta slut. Aldrig hade jag vågat skrika så mycket, aldrig fick jag det heller även om jag önska att jag fick det. Sluta, hålkäften." Skrek Jonas. Jag svarade inte honom, slutade inte skrika. Denna gången tänkte jag inte lyssna och göra som han sa. "Men va fan, Samantha! Hålkäften säger jag va fan!" Skrek han ännu en gång. Jag kände hans äckliga andedrägt när han skrek så nära mitt ansikte. Jag skakade på huvudet och skrek ännu en gång, men högre. Även om jag redan hade sjukt ont i halsen, ignorerade jag det. Någon måste höra mig, någon måste ringa polisen, tänkte jag och fortsätte skrika. Jonas började slå mig igen. Han rev mig på benet. han sparkade mig överallt. Gav mig hur många smäll som helst. Jag grät, och grät. Så mycket hade jag nog aldrig gråtit. Denna gången skrek jag så högt att hella kvarten nog kunde höra mitt skrik. Jonas tog tag i en kudde och tryckte den hårt mot mitt ansikte. Jag sparkade kudden och skrek igen. Halsen sved till. Jag såg på Jonas min. Han var absolut inte glad, han var argare än vad han brukade vara. Aldrig hade jag sett honom vara så himla arg, men denna gången värkade han ha panik. Han slängde med armarna i luften och tryckte sin hand hårt mot min hand. Jag bet till honom. "Denna gången kan du fan inta stoppa mig din äckliga idiot." skrek jag högt på honom. Hans ansikte blev röd, han lyfte på ena handen och gav mig en hård smäll på kinden. Han tog ett grepp om min hals och strypte mig. Jag kände att jag blev snurrigare än vad jag var. Jag skrek till igen, tårarna rullade ner till kinden. Jonas tittade in i mmina ögon. "Vad tror du? Att någon kommer höra dig, ringa polisen och sen så kan du berätta allt?" Sa han tyst med en mörk bitter ton. Jag skakade som aldrig förr. Jonas fortsätte att prata samtidigt när han höll hårt om min hals. "Lyssna Samantha.. Även om någon ringer polisen, så fattar du fan själv vad som kommer hända med dig.. eller inte bara med dig, din älskade familj förstås också." Jag darrade, grät och försökte lugna ner mig själv. Han hade rätt.. polisen kunde inte göra ett skit. Men precis i den ögonblicken hör jag hur dörren öppnas med en stor smäll, hur män med pistoler kommer in och försöker ta Jonas ifrån mig. Allt gick så snabbt. Poliserna kom in, tog ett stadigt grep om Jonas och sedan såg jag honom inte mer. En kvinna kom fram till mig och tittade oroligt på mig. Hon höll upp en brika där det stod att hon var polis. Hon satte sig försiktigt ner på sängen brevid mig och talade lugnt "Vi behöver inte ta det här, men tyvär måste du följa med till mitt kontor på polis stationen så att du kan förklara hur allt detta har gått till. Vi har bara fått höra ganska lite, att killen här våldtog dig, kan det stämma?" Jag tittade ner, vågade inte mötta hennes blick, jag höll hårt om täcket. Jag kände hur hennes blick brändes i nacken på mig. De andra poliserna stud bara några meter ifrån oss och undersökte hella lägenheten. Kvinnan som satt brevid mig tog lungt om min arm och försökte få ögon kontakt med mig. Men hon gav snabbt upp. "Vi gör så här. Ta på dig, så åker vi till mitt kontor."Jag nickade försiktigt. Men dom orden lämnade hon mig och gick iväg från sovrummet. Jag tårkade tårarna som rann ner från kinden, men de hj'lpte inte så speciellt mycket, för bara efter några sekunder föll de fler tårar. Klumpen som jag hade i magen skulle aldrig försvinna, aldrig. Jag darrade fortfarande. Nej, inte min familj. Snälla, jonas. Nej! Tankarna i mig for omkring, inget får hände dom. Inget. Jag skrek högt. Halsen bränndes fortfarande, men jag ignorerade det igen. Poliser som hörde skriket öppnade dörren och kom inspringades in i rummet. Sen såg jag inte mer, allt blev snurrigt och suddigt och jag föll i en djup sömn.



Jag vaknade igen av att jag hörde några som pratade. Jag försökte öppna ögonen sakta, efter att ha försökt några gånger lyckades jag. Jag tittade omkring. Jag liggde på en vitt säng i ett vitt littet rum. Efter att ha försökt listat ut varför jag egentligen liggde på ett sjukhus kom jag på varför. Jag började darra igen, huvudet värkte fortfarande. Jag började gråta tyst. Så tyst jag bara kunde för att sjukhus personalerna inte skulle märka till mig. Men de gick inte, de hörde mig och kom snabbt fram till mig. "Hur mår du Samantha?" Frågade den enna mannen som hade ett par vita byxor på sig och en vitt tröja. Hans svarta ögon gömmde sig bakom hans glassögon. Jag svarade inte honom, utan fortsätta att gråta. Han tittade förvånat på mig, jag kunde gissa på att han själv inte visste vad han skulle göra. Men efter en stund talade han. " Minns du vad som har hänt?" Jag svarade inte denna gången häller, men jag nickade sakta och tårarna fortsätta att rinna. Han nickade han också, sedan klappade han mig på ryggen. "Det finns någon som vill träffa dig." med dom orden lämnade han mig ensam. Efter en stund öppnades dörren och in kom polis kvinnan, som hade frågat vad som egentligen hade hänt. Jag darrade mer. Skulle jag berätta sanningen eller inte? Men jag hade inget val, jag var tvungen. Kvinnan satte sig på en stol som stod brevid mig. Hon log mot mig och drog upp en anteckings bok. Jag försökte tårka tårarna som rann. Jag försökte lyfta upp kroppen för att sitta istället för att ligga, men jag drogs snabbt tillbaka. Huvudet snurrade igen så fort jag satte mig upp. "Det är lugnt, du kan ligga ner." sa kvinnan. Jag studerade hennes kropp och ansikte. Hon hade ljus hår och blåa vackra ögon. Kjolen som hon hade på sig passade perfekt till hennes kropp, blusen passade perfekt ihop. Jag suckade och blundade. "Sarah.." jag öppnade ögonen och tittade på henne. "Sarah, heter jag." Jag nickade. "Samantha, så är ditt namn?" Jag nickade igen. Hon log och öppnade sin bok. Varför log hon för? Det finns ju inget att le för. Hon tittade upp från sin bok och tittade på mig. Sedan fortsatte hon prata "Eftersom att du fortfarande värkar lite ur och sjuk så måste vi tyvär prata redan här i denna lilla rummet på sjukhuset. Och vi behöver all info ifrån dig, så att vi vet tydligt om vad som har hänt." Hon tittade djupt in i mina ögon nära hon sa orden. Jag darrade igen.. jag hade två val. Berätta sanningen, men då skulle min familj bli skadade, berättade jag inte sanningen skulle jag bli skadad. Tårarna började rinna igen. Sarah tog min hand och höll mig mjukt. "Vi kan hjälpa dig Samantha." sa hon med sin mjuka röst. Dom orden längtade jag efter att höra, att någon nån gång skulle kunna hjälpa mig. Men aldrig trodde jag att någon sulle säga de i verkligheten. "Verkligen?.." fick jag ut ur mig. Hon nickade och samtdigt svarade "Ja, det kan vi. Så låt höra.. kan du berätta?". "Och hur kommer ni kunna göra det?" Svarade jag henne. Det känndes som halsen nästan vilken stund som helst skulle sprängas. Hon tittade förvånat på mig innan hon svarade "Jag är helt säker på att vi kommer lösa detta om du berättar. Berättar du sanningen kan vi hitta en lösning som hjälper dig." Jag tittade på henne oroligt. Svalde hårt och försöka få ur mig några ord. "Min familj också?" Hon tittade på mig ännu en gång med en förvånad blick. "Din familj? Är din familj inblandad?" frågade hon. Jag nickade bara. "Samantha, jag har jobbat som polis i flera år nu. Jag har hjälp flera tjejer som dig. I alla svåra stunder, och jag är helt säker på att jag kommer kunna hjälpa dig och din familj. Men då måste du berätta, lita på mig." Svarade hon med sin mjuka röst, hennes hand kramade fortfarande min hand. Jag tänkte igenom. För första gången hade jag en liten känsla av att jag faktist kunde lite på henne. Hon såg så snäll och rar ut. Hennes blåa ögon såg på något sätt välkommna. Denna känslan hade jag inte haft på länge. Jag litade på henne.. jag kunde äntligen lita på någon. Men aldrig att jag var 100 på detta. Jag tittade ner. "Jag vet inte vart jag ska börja..." Svarade jag till slut. "Det är lugnt. Ta den tid du behöver, jag lyssnar." Svarade hon.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5 har jag redan börjat skriva på lite nu. Den kommer nog redan imorgon, eller kanske redan idag. Vi får se! Sen har jag fått en fråga som undrar om Justin kommer vara känd eller inte? Men eftersom flesta av er röstade på att ni ville att Justin skulle vara känd, så får det väl bli så. Men från min sida, skulle det alltid vara roligt om Justin var en helt vanlig kille, för då bli novellen anerlunda och lite roligare. Men ni bästemer ju så klart, Så Justin kommer att vara en känd kille, och Justin kommer komma med i novellen mer snart, i promise.