Ang Be Mine Forever.

Datum: 2012-06-28 Tid: 00:04:59 Kategori: Be Mine Forever
Hejsan alla kära och underbara. Det är en sak jag måste säga er! Be Mine Forever, alltså min novell som jag skriver på kommer jag att flytta till en facebook sida. Så jag kommer tyvär sluta blogga här på denna bloggen, och istället börja skriva novellen på min Justin Bieber sida som jag har på facebook. Jag kommer att fortsätta skriva på samma novell, lika samma handling osvosv. Det är bara att klicka här så kommer ni till rätt sida ---> http://www.facebook.com/#!/pages/justin-bieber-should-come-to-sweden/154837597896873 <---

Hoppas ni fortfarande fortsätter läsa min novell där, hejdå på er alla underbara! :) <3

             




                    

Be Mine Forever - Chapter 4

Datum: 2012-06-24 Tid: 16:13:36 Kategori: Be Mine Forever
  

Jag vakande igen av en hård smäll på kinden. Jag slog upp ögonen hastigt. Jonas tittade på mig med en hård blick. "Vad fan håller du på med, låtsas som att du har svimmat? pff, jävla äckliga subba som går runt och snackar med en kille bakom ryggen på mig." Jag började skaka av rädsla igen. Jag tittade ner och såg att Jonas hade klätt av mig. Inte igen i natt. Jag kände hur maggen kurrade, hur halsen gjorde ont och hur hella kroppen sved. Ögonen var nog hur röda som helst av all gråt. Huvudet snurrade och allt omkring i rummet verkade snurra. Jonas gav mig en till smäll "Sluta värka förvånad Samantha. Du vet att jag har rätt." Jag svarade inte honom. Han började klä av sig de sista han hade på sig. Jag tog ett grep om min egna arm. nej, nej, jag orkar verkligen inte mer. Var jag verkligen tvungen till detta varje natt? Varför fanns ingen här vid min sida som kunde hjälpa mig. Göra mig lycklig och märka vilken idiot Jonas var, vilken jävla äckel gubba han var och inte den dära söta och vackra, romantiska killen som min mamma trodde han var, och min bror. Men det var inte deras fel, den tanken fick jag inte ens tänka på. Jonas kom närmare mig, närmare och närmare nu gick det inte att komma närmare jag skrek. Skrek hur mycket jag än kunde. Detta måste ta slut. Aldrig hade jag vågat skrika så mycket, aldrig fick jag det heller även om jag önska att jag fick det. Sluta, hålkäften." Skrek Jonas. Jag svarade inte honom, slutade inte skrika. Denna gången tänkte jag inte lyssna och göra som han sa. "Men va fan, Samantha! Hålkäften säger jag va fan!" Skrek han ännu en gång. Jag kände hans äckliga andedrägt när han skrek så nära mitt ansikte. Jag skakade på huvudet och skrek ännu en gång, men högre. Även om jag redan hade sjukt ont i halsen, ignorerade jag det. Någon måste höra mig, någon måste ringa polisen, tänkte jag och fortsätte skrika. Jonas började slå mig igen. Han rev mig på benet. han sparkade mig överallt. Gav mig hur många smäll som helst. Jag grät, och grät. Så mycket hade jag nog aldrig gråtit. Denna gången skrek jag så högt att hella kvarten nog kunde höra mitt skrik. Jonas tog tag i en kudde och tryckte den hårt mot mitt ansikte. Jag sparkade kudden och skrek igen. Halsen sved till. Jag såg på Jonas min. Han var absolut inte glad, han var argare än vad han brukade vara. Aldrig hade jag sett honom vara så himla arg, men denna gången värkade han ha panik. Han slängde med armarna i luften och tryckte sin hand hårt mot min hand. Jag bet till honom. "Denna gången kan du fan inta stoppa mig din äckliga idiot." skrek jag högt på honom. Hans ansikte blev röd, han lyfte på ena handen och gav mig en hård smäll på kinden. Han tog ett grepp om min hals och strypte mig. Jag kände att jag blev snurrigare än vad jag var. Jag skrek till igen, tårarna rullade ner till kinden. Jonas tittade in i mmina ögon. "Vad tror du? Att någon kommer höra dig, ringa polisen och sen så kan du berätta allt?" Sa han tyst med en mörk bitter ton. Jag skakade som aldrig förr. Jonas fortsätte att prata samtidigt när han höll hårt om min hals. "Lyssna Samantha.. Även om någon ringer polisen, så fattar du fan själv vad som kommer hända med dig.. eller inte bara med dig, din älskade familj förstås också." Jag darrade, grät och försökte lugna ner mig själv. Han hade rätt.. polisen kunde inte göra ett skit. Men precis i den ögonblicken hör jag hur dörren öppnas med en stor smäll, hur män med pistoler kommer in och försöker ta Jonas ifrån mig. Allt gick så snabbt. Poliserna kom in, tog ett stadigt grep om Jonas och sedan såg jag honom inte mer. En kvinna kom fram till mig och tittade oroligt på mig. Hon höll upp en brika där det stod att hon var polis. Hon satte sig försiktigt ner på sängen brevid mig och talade lugnt "Vi behöver inte ta det här, men tyvär måste du följa med till mitt kontor på polis stationen så att du kan förklara hur allt detta har gått till. Vi har bara fått höra ganska lite, att killen här våldtog dig, kan det stämma?" Jag tittade ner, vågade inte mötta hennes blick, jag höll hårt om täcket. Jag kände hur hennes blick brändes i nacken på mig. De andra poliserna stud bara några meter ifrån oss och undersökte hella lägenheten. Kvinnan som satt brevid mig tog lungt om min arm och försökte få ögon kontakt med mig. Men hon gav snabbt upp. "Vi gör så här. Ta på dig, så åker vi till mitt kontor."Jag nickade försiktigt. Men dom orden lämnade hon mig och gick iväg från sovrummet. Jag tårkade tårarna som rann ner från kinden, men de hj'lpte inte så speciellt mycket, för bara efter några sekunder föll de fler tårar. Klumpen som jag hade i magen skulle aldrig försvinna, aldrig. Jag darrade fortfarande. Nej, inte min familj. Snälla, jonas. Nej! Tankarna i mig for omkring, inget får hände dom. Inget. Jag skrek högt. Halsen bränndes fortfarande, men jag ignorerade det igen. Poliser som hörde skriket öppnade dörren och kom inspringades in i rummet. Sen såg jag inte mer, allt blev snurrigt och suddigt och jag föll i en djup sömn.



Jag vaknade igen av att jag hörde några som pratade. Jag försökte öppna ögonen sakta, efter att ha försökt några gånger lyckades jag. Jag tittade omkring. Jag liggde på en vitt säng i ett vitt littet rum. Efter att ha försökt listat ut varför jag egentligen liggde på ett sjukhus kom jag på varför. Jag började darra igen, huvudet värkte fortfarande. Jag började gråta tyst. Så tyst jag bara kunde för att sjukhus personalerna inte skulle märka till mig. Men de gick inte, de hörde mig och kom snabbt fram till mig. "Hur mår du Samantha?" Frågade den enna mannen som hade ett par vita byxor på sig och en vitt tröja. Hans svarta ögon gömmde sig bakom hans glassögon. Jag svarade inte honom, utan fortsätta att gråta. Han tittade förvånat på mig, jag kunde gissa på att han själv inte visste vad han skulle göra. Men efter en stund talade han. " Minns du vad som har hänt?" Jag svarade inte denna gången häller, men jag nickade sakta och tårarna fortsätta att rinna. Han nickade han också, sedan klappade han mig på ryggen. "Det finns någon som vill träffa dig." med dom orden lämnade han mig ensam. Efter en stund öppnades dörren och in kom polis kvinnan, som hade frågat vad som egentligen hade hänt. Jag darrade mer. Skulle jag berätta sanningen eller inte? Men jag hade inget val, jag var tvungen. Kvinnan satte sig på en stol som stod brevid mig. Hon log mot mig och drog upp en anteckings bok. Jag försökte tårka tårarna som rann. Jag försökte lyfta upp kroppen för att sitta istället för att ligga, men jag drogs snabbt tillbaka. Huvudet snurrade igen så fort jag satte mig upp. "Det är lugnt, du kan ligga ner." sa kvinnan. Jag studerade hennes kropp och ansikte. Hon hade ljus hår och blåa vackra ögon. Kjolen som hon hade på sig passade perfekt till hennes kropp, blusen passade perfekt ihop. Jag suckade och blundade. "Sarah.." jag öppnade ögonen och tittade på henne. "Sarah, heter jag." Jag nickade. "Samantha, så är ditt namn?" Jag nickade igen. Hon log och öppnade sin bok. Varför log hon för? Det finns ju inget att le för. Hon tittade upp från sin bok och tittade på mig. Sedan fortsatte hon prata "Eftersom att du fortfarande värkar lite ur och sjuk så måste vi tyvär prata redan här i denna lilla rummet på sjukhuset. Och vi behöver all info ifrån dig, så att vi vet tydligt om vad som har hänt." Hon tittade djupt in i mina ögon nära hon sa orden. Jag darrade igen.. jag hade två val. Berätta sanningen, men då skulle min familj bli skadade, berättade jag inte sanningen skulle jag bli skadad. Tårarna började rinna igen. Sarah tog min hand och höll mig mjukt. "Vi kan hjälpa dig Samantha." sa hon med sin mjuka röst. Dom orden längtade jag efter att höra, att någon nån gång skulle kunna hjälpa mig. Men aldrig trodde jag att någon sulle säga de i verkligheten. "Verkligen?.." fick jag ut ur mig. Hon nickade och samtdigt svarade "Ja, det kan vi. Så låt höra.. kan du berätta?". "Och hur kommer ni kunna göra det?" Svarade jag henne. Det känndes som halsen nästan vilken stund som helst skulle sprängas. Hon tittade förvånat på mig innan hon svarade "Jag är helt säker på att vi kommer lösa detta om du berättar. Berättar du sanningen kan vi hitta en lösning som hjälper dig." Jag tittade på henne oroligt. Svalde hårt och försöka få ur mig några ord. "Min familj också?" Hon tittade på mig ännu en gång med en förvånad blick. "Din familj? Är din familj inblandad?" frågade hon. Jag nickade bara. "Samantha, jag har jobbat som polis i flera år nu. Jag har hjälp flera tjejer som dig. I alla svåra stunder, och jag är helt säker på att jag kommer kunna hjälpa dig och din familj. Men då måste du berätta, lita på mig." Svarade hon med sin mjuka röst, hennes hand kramade fortfarande min hand. Jag tänkte igenom. För första gången hade jag en liten känsla av att jag faktist kunde lite på henne. Hon såg så snäll och rar ut. Hennes blåa ögon såg på något sätt välkommna. Denna känslan hade jag inte haft på länge. Jag litade på henne.. jag kunde äntligen lita på någon. Men aldrig att jag var 100 på detta. Jag tittade ner. "Jag vet inte vart jag ska börja..." Svarade jag till slut. "Det är lugnt. Ta den tid du behöver, jag lyssnar." Svarade hon.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5 har jag redan börjat skriva på lite nu. Den kommer nog redan imorgon, eller kanske redan idag. Vi får se! Sen har jag fått en fråga som undrar om Justin kommer vara känd eller inte? Men eftersom flesta av er röstade på att ni ville att Justin skulle vara känd, så får det väl bli så. Men från min sida, skulle det alltid vara roligt om Justin var en helt vanlig kille, för då bli novellen anerlunda och lite roligare. Men ni bästemer ju så klart, Så Justin kommer att vara en känd kille, och Justin kommer komma med i novellen mer snart, i promise.
 

Be Mine Forever - Chapter 3

Datum: 2012-06-14 Tid: 19:01:45 Kategori: Be Mine Forever
 

Efter bara några minuter hörde jag hur musiken började dunka i högtalarna igen. Hur dom skrattade och skrek högt. Jag slängde mig ner i sängen och tryckte kudden hårt mot ansiktet. Jag försökte kväva all skrik i kudden. Tårarna började rinna ingen. Jag drog ifrån kudden från ansiktet och tittade på den. Den var blöt av all gråt. Med en massa tårar som rann ner från ögonen ner till kinden gick jag fram till fönstret och tittade ut. Det var mörkt, de regnade och de blåste. Utan att bry mig om vad som skulle kunna hända om Jonas eller någon av hans kompisar som han bad att ha ögonen på mig skulle hitta mig, eller märka att jag var borta kastade jag på mig en stor tjock tröja med en luva på. Jag öppnade dörren sakta. Jonas stod en bit bort med nån av tjejerna och snackade och skrattade med en drink i handen. Jag tittade omkring. Dom andra märkte inte heller till mig. Jag klev ut ur sovrummet och in till hallen och tog snabbt på mig mina skor. Jag öppnade dörren snabbt och sprang ut med darrade ben. Jag möttes av en kall kyla och regn som forsade ner från den mörka himlen. Jag drog på mig luvan satte in händerna i fickorna. Jag gick snabbt. Efter en stund vände jag mig om och tittade om det var någon som hade för följt mig. Men det var ingen där. Jag började gå igen. Hur lång och hur länge jag gick visste jag inte. Men till slut hittade jag en bänk och ett träd som stod en bit ifrån mig. I närheten fanns det inga människor. Jag kunde gissa på att klockan var vid 2 på natten. Jag började gå mot bänken och satte mig ner där. Jag rös av kylan, det var is kalt egentligen. Men jag försökte ignorera att det var så kallt. Just nu ville jag vara ensam utan att någon behövde störa mig. Tårarna kom tillbaka igen. Det borde vara omöjligt att ha så mycket i tårarna som jag hade. Mina tårar gick verkligen inte att få sluta. Jag drog upp tröjan och tittade på mitt sår som jag hade på armen. Alla dessa sår som jag hade på mina armar efter att ha behövt skära mig av all sorg som fanns i mitt liv. Jag tittade på mina sår som jag hade på magen, ryggen, benen, överallt. Tårarna rann snabbt ner till kinden. Jag började skrika av rädsla. Jag drog i håret och la mig ner på marken. Jag höll om mig själv och grät högt. Även om jag var ute kändes det som att jag behövde luft. Jag fick svårt att andas.  Plötsligt hör jag steg bakom mig. Jag tittade hastigt upp och såg en kille som började närmas närmare och närmare. Jag försökte snabbt ställa mig upp, och börja springa. Det fick inte vara någon av Jonas kompisar som var ute och letade efter mig, det fick det verkligen inte vara. Jag började springa utan att vända mig om. Jag hörde hur killen började springa efter mig snabbare han också. Plötsligt hör jag en röst som jag kände igen. " SAMANTHAAA! VÄNTA, DET ÄR BARA JAG!!" Jag stannade förvirad. Nej, det fick inte vara han. Inte nu. Han fick inte se mig så här. Jag ångrad direkt att jag hade stannat. Fick han se mig så här skulle han lätt kunna skvalra för mig bror, och det fick han verkligen inte. Men han hade redan sett mig, det var ingen ide att börja springa härifrån. "Det är jag Samantha. Det är jag, Justin. Vad är det som har hänt?" Han tittade oroligt på mig. Mitt hjärta började klappa högre. "Justin.. gå. Gå! Spring nu!" viskade jag fram. "Nej, verkligen inte. Varför skulle jag göra det?" Tittade han förvirat på mig och började komma närmare. Jag bakade. "Gå.. snälla. du kommer bli skadad." viskade jag fram igen och snyftade. Och jag hade rätt. Efter ett par sekunder hade Justin ett rött märke på högre kinden. Mannen började komma fram till mig. Och tog tag i mina armar. "Jonas ringde och berättade att du hade försvunnit. Bäst att jag tar dig hem lille vän." Jag försökte ta mig ifrån honom. Men nej, det gick inte. Hans händer var starka. Jag skakade igen. Inte över att en av Jonas kompisar hade hittat mig här ute med en kille. Utan för att Justin skulle berätta detta för min bror eller min mamma. Då skulle allt vara över, precis allt. Jag tittade på Justin med en rädd blick. Han var nog i en stor chock. Utan att säga något till mig gick han fram till Jonas kompis och började slå på honom. Men han släppte inte mig. Utan tog ett hårdare tag om mig och lyfte mig upp i hans armar och började tung gå förbi Justin. Jag tittade på Justin och försökte säga något. Men jag hade ingen röst kvar av all skrik. Jag  försökte igen men de kom bara ut några ord. "S..äg..I..n.t..e..E..r..i..k." De sista hördes nästan inget. Jag var rädd för att Justin inte fattade något alls. Justin tog tag i min hand och försökte dra mig ifrån Jonas stora och starka kompis. Men det gick inte. "Rör henne inte din jävla skit unge. Om jag hade chansen skulle du nog redan varit full med blod överallt. Men den chansen kommer nog snart ska du se." Sa Jonas kompis och tog ännu ett hårdare tag om mig och sedan började gå därifrån. Justin visste nog inte heller vad han skulle göra eller säga. Han var nog liv rädd han med. Jonas kompis var trots allt stor, muskler överallt och dubbelt längre än vad Justin var. Vi båda var rädda. Jag hade aldrig sett denna mannen förut, inte en ända gång. Jag hörde en bil rulla fram till oss. En man klev ut och öppnade dörren. Jonas kompis slängde in mig hårt och sedan tittade in i mina ögonen hårt. " Du har redan hamnat i knipa unge dam. Bättre att du bara håller käften och inte gör flera misstag." Sedan lämnade han mig med dom orden. Bilen började rulla framåt. Det brändes bakom ögonen. Jag försökte torka bort alla tårar som rann men det kom bara fler och fler för varje gång jag torkade. Dörren öppnades och nu stod jag framför Jonas lägenhet. Den stora mannen som körde bilen kom fram till mig och tog ett hårt grepp om min arm och sedan drog mig in i trappan. Han öppnade dörren in till Jonas lägenhet och där möttes jag av arga ögon och en massa slag överallt på kroppen. "Vart fan har du varit Samantha? Ha, och vem fan är killen som du pratade där ute? Du fattar väl att du inte får vara ute utan min jävla tillåtelse." Jag svarade inte honom. Jag tittade ner i golvet och darrade i hela gruppen. "SVARA DÅ DIN JÄVLA HORA?" Jag svarade inte, jag hade ju ingen röst kvar och öppnade jag munnen och började tala skulle jag bara till sist börja gråta och då skulle Jonas bli argare. Han sparkade på mig hårt. Boxade mig i magen och drog mig i håret. Han drog med mig i sovrummet och knuffade mig ner i sängen. Han slet av mig kläderna och där började allt igen. Jag kände mig snurrig, jätte snurrig. Allt blev suddigt och sedan helt svart.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni kapitel 3. Kanske inte så där jätte långt, men det duger väll ändå. Och ja, nu kommer Justin att börja komma med i novellen också. Hoppas ni gillar novellen, och kommentera gärna också! Puuss.


Förlåt!

Datum: 2012-06-09 Tid: 21:17:12 Kategori: Be Mine Forever
Måste verkligen be om ursäkt! Är verkligen sjukt ledsen för att kapitel 3 inte har kommit ut ännu. Men det är så mycket jag måste ha koll på just nu. Jag har redan skolavslutning på tordag och då lovar jag att komma igång med novellen mycket mer! Sen har jag också fått några frågor som undrar när Justin kommer med in i novellen, och ja han kommer nog snart kan jag väl tro, hoppas jag! Vill göra det mer spännande och lite anerlunda novell. Sen har jag faktist också tänkt på en sak väldigt länge, och nu vill jag fråga er något! Vill ni att Justin ska vara en kändis eller en helt vanlig kille istället för en kändis? Svara gärna på denna frågan. Sedan väljer jag ut den som har mest röster! Tack ännu en gång för alla fina kommentarer! :) <333

                                                       

Be Mine Forever - Chapter 2

Datum: 2012-06-04 Tid: 22:02:04 Kategori: Be Mine Forever


 

Jag vaknade av att jag hörde hög musik och en massa flin. Jag öppnade ögonen och tittade mig omkring. I sovrummet fanns inte Jonas. Jag ställde mig upp och drog på mig kläder. På golvet fanns de en massa öl burkar överallt från igår kväll. Jag öppnade dörren till vardags rummet och där satt Jonas och hans kompisar. Men denna gången fanns inte bara hans kaxiga kompisar utan där fanns också några tjejer och dansade tätt intill killarna. Jag tittade äckligt på Jonas som satt på soffan och hånglade för fullt med en tjej som mest satt och flinade. Detta var jag egentligen van vid. Sånt hände väldigt ofta, och jag kan till och med svära på att han hade en massa tjejer ute på kvällarna då han festade. Jag stod vid dörr öppningen och tittade på Jonas med en äcklig blick. Efter en stund slutade de hångla och han tittade ilsket upp på mig. - "Vad fan tittar du på din jävla hora?". Innan jag hann svara började tjejen som satt och hånglade med Jonas flina högt. Jag tittade på henne med en arg blick men vände tillbaks blicken till Jonas igen och sedan svarade jag - "På dig och din äckliga subban som sitter och hånglar för fullt framför ögonen på mig." Det kom bara ut från min mun. Jag vågade inte säga emot men jag visste inte vad som fick mig att göra det nu. Innan jag ens han blinka kände jag en hård smäll på den högra kinden. Jag som inte var beredd ramlade på golvet och kände hur svulen kinden blev. Jag tittade upp på Jonas som tittade in i mina ögon med röda ögon som fick mig att darra. Han sa inget. Men efter bara några sekunder sprakade han mig hårt i magen och spottade på mig. Jag kramade om magen och kände hur tårarna började rinna. Utan att säga ett ord sprang jag till badrummet där jag stängde in mig och satte mig på toalett stolen. Jag drog upp tröjan och såg på alla blå märken som jag hade efter alla gången Jonas hade sparkat på mig. Jag ställde mig upp och såg på mig i spegeln. Min kind som var svulen hade blivit ännu svulnare än vad den var. Ögonen var svulna, och röda av all gråt. Jag tvättade ansiktet och sedan satte mig ner på toalett stolen igen. Jag tittade in i den vita väggen. Tankarna for omkring. Var det verkligen meningen att jag skulle leva? Leva tillsammans med Jonas resten av livet. Det skulle aldrig finnas någon som skulle kunna hjälpa mig ifrån denna mardrömmen. Inte någon alls.. inte ens polisen skulle kunna hjälpa mig ifrån Jonas. Jonas hade redan sina kontakter som hade ögonen på mig. Var än jag befann mig fanns de människor som kände Jonas. Tårarna rann nu igen. Jag höll munnen för att inte börja skrika av rädsla. Varför hände allt detta mig, och var jag värd detta liv? Den frågan hade jag ställt mig själv flera hundra gånger om dagen, men aldrig fått svar.

Jag satt på toaletten i flera timmar. Jag hörde hur musiken dunkade i högtalarna och hur de skrek. Hur glass gick sönder och hur mycket de skrattade. Men aldrig vågade jag öppna dörren för att gå in. Plötsligt hör jag hur någon hastigt bankar på badrums dörren. - "Men va fan, öppna!" Jag gick med sakta steg och öppnade dörren. Mitt hjärta slog säkert snabbare än vad det kunde. Han puttade till mig och jag föll nästan omkull men hittade balansen snabbt igen. - "Nämen Samantha, det var ju ett tag sedan!" sa han med en mörk röst. Han vände sig och stängde låset. Sedan tittade han in i mina ögon. - "Har du gråtit raring? Du vet att du alltid kan prata med mig." Jag svalde hårt och backade. Han kom närmare för varje steg jag gick bakåt. Till sist gick de inte att backa mer. - "Varför är du så rädd? Jag bits inte, bara när de behövs." Jag svalde ännu en gång och kände hur det brändes bakom ögonen. - "Filiph.. släpp mig. Snälla." Sa jag med en darrande röst. Han tog upp min tröja och smekta min mage. Jag darrade, och försökte undgå att gråta. Han närmade sig mitt ansikte och kysste min nacke. Den andra handen närmade sig midjan och åkte längre ner. När jag precis tänkte öppna munnen för att skrika höll han för min mun så att jag inte kunde skrika. - "Shh. Hålkäften! Du kommer ingenstans genom att skrika. Gör som jag säger annars ångrar du dig." Jag höll tyst. Jag visste vad han menade. Och de skulle jag ångra, det vet jag. Ingen skulle komma nära min familj, ingen.

När Filiph precis skulle klä av mig, började jag höra hur något smällde till och där stod Jonas med sina is blåa ögon och tittade ilsket på Filliph. - "Vad fan håller du på med din jävla idiot?!" Skrek han till på Filliph. Jag sa inget, tittade inte på något. De enda som fanns i mina tankar var att detta skulle leda till ett större problem än vad det var. Jag tittade upp och såg hur Jonas närmades Filliph och gav honom en örfil, och boxade honom hårt i magen. Fillph som ramlade omkull tog sig upp på benen igen och slog till honom också. Jag satte på mig linnet som Filliph hade dragit av och tittade på Jonas och Filliph. Jag såg hur Jonas nästan slagit ihjäl Filliph, hans tänder var blodiga och han hade redan fått näs blödning. De andra killarna som nämligen skulle föreställt Jonas polare blandade sig inte, de vågade inte. Tjejerna som också hade varit där tittade förvånat på när de slogs. Filliph slutade slås, han hade inte fler krafter. Istället försökte han ställa sig upp och springa därifrån. Och egentligen tyckte jag inte synd om Jonas eller om Filliph de båda var idioter. Filliph hade precis fått balansen och ställt sig upp när Jonas slog till honom och boxade han rakt i ansiktet. - "Du rör inte min tjej igen din jävla skitstövel! " Skrek han rakt in i ansiktet på honom. Filliph hade ingen kraft kvar alls. Jonas ställde sig upp och tittade sedan på mig. - "Och vad håller du på med din jävla hora! Går du runt med killar i smyg eller?" Plötsligt gav han mig en örfil igen och gick därifrån. Filliph sprang därifrån och ut från Jonas lilla lägenhet. Jag tittade mig omkring. Toaletten var full med massa blod. Jag sprang därifrån med ena handen tryck mot kinden som Jonas precis hade smällt till. Utan att tittade på de andra som var där, sprang jag in till sov rummet och bröt ihop..

------------------------------------------------------------------------------------

Okeeej, nu är kapitel 2 äntligen klar! Vill också tacka för de fina kommentarer jag har fått ifrån er! :')
Och sen måste jag erkänna att jag är väldigt lat och inte orkar läsa igenom allt igen. Så det kan finnas nåra stavfel eller så, hoppas inte ni har så mycket emot de? Aja, läs och kommentera vad ni tycker om novellen och skriv gärna några förslag som jag kanske sen ska få hjälp av er! :)

 


Be Mine Forever - Chapter 1

Datum: 2012-06-01 Tid: 16:05:01 Kategori: Be Mine Forever
Jag spände käckarna för att inte börja gråta. Jag visste redan vad som skulle hända då. Jag försökte undvika att titta in i hans ilskna ögon. Hans ögon som alltid fick mig att bli räddare än vad jag var. Men de tog inte så lång tid innan han kom mot mig mycket närmare. Hans ena hand åkte ner på min midje och den andra handen flyttade han till mitt huvud som han drog upp så att jag mötte hans blick. Han drog mig närmare hans kropp och nu skulle de hända samma sak som de hände i flera månader varje natt. Och varje gång blev jag bara räddare och räddare. Mina tankar försvan i en hel egen värd. Jag tänkte tillbaka på då jag träffade Jonas. Han var en snäll och rar kille som nästan alltid försökte låta romantisk. Men nu var det tvärtom. Sedan dagen så vi var ensama hemma hos honom, hände det första gången. Vi hade då varit ny kära i varandra. Men all kärlek jag hade för honom försvan. Hur han drog i mig och sedan våldtog mig. Jag minns hur rädd jag var och hur mycket jag käpmade för att ta mig loss. Men de gick inte, jag grät och varje gång han märkte att jag skrek till och grätt slog han till mig. Aldrig hade jag sagt detta till någon. Egentligen fanns det inte heller någon jag skulle kunna prata med. Inte ens med min mamma eller min bror. Inga vänner hade jag heller. Sedan Jonas kom in in i mitt liv har allt förändrats. Aldrig fick jag gå ut och hänga med vänner, skulle jag besöka min mamma och bror hade Jonas alltid följt med och sätt tilll att de inte fanns nån annan i närheten av mig. Inte skulle jag heller kunna gå ut, de ända jag gjorde var att sitta hemma hos Jonas och göra som han sagt till mig att göra. På nättarna hände samma sak hela tiden. Försökte jag slingra mig ur honom slog han bara till mig, och sedan fortsätta det. När han sedan somnade i djup sömn grät jag mig till söms tyst.
Plötsligt kände jag hur jag fick en riktigt hård smäll på den ena kiden och det sved till. Jag tittade upp och möttes av Jonas ilskna ögon. "Sluta dag dröma och lyssna på vad jag säger din subba." Jag tittade ner snabbt igen, och gjorde vad han ville jag skulle göra. Han började klä av sig och sedan drog han av mitt linne. Sedan hände de. Allt gick så snabbt och snart somnade Jonas med massa öl burkar omrking sig och snarkade högt. Jag drog täcket om mig och sedan kände jag tårarna rinna nerför kinden. Varför hände allt detta mig, var jag verkligen värt detta? Efter att  min pappa dog hade jag gråtit mig till söms, sett min mamma gråta nästa hela tiden och sett min bror vara så ledsen. När jag precis kommit över min pappas död kom Jonas in i mitt liv och gjorde det värre. Att min mamma och min bror trodde att han var en rar kille var verkligen sorgsent. Varje gång vi skulle besöka dom hade Jonas börjat bli rar kille och istället alltid försökt låta romantisk, men allt var tvärtom då ingen fanns i närheten av oss. Min bror som är 19 år, alltså 2 år äldre mig och som heter Erik eller min mamma, dom skulle jag inte heller kunna berätta vad som egentligen hände på nättarna hos mig och jonas. De skulle jag aldrig lyckas med. Jonas hotade mig till att inte berätta något, då skulle han göra dom också illa. Och de vill jag verkligen inte, hälre mig än dom. Jag ryktes till och tårkade bort tårarna som rann ner från min känd och blundade för att försöka somna. Efter ett par minuter lyckades jag somna med massa tårar i ögonen.

Jag spände käckarna för att inte börja gråta. Jag visste redan vad som skulle hända. Jag försökte undvika att titta in i hans ilskna ögon. Hans ögon som alltid fick mig att bli räddare än vad jag var. Men de tog inte så lång tid innan han kom mot mig mycket närmare. Hans ena hand åkte ner på min midja och den andra handen flyttade han till mitt huvud som han drog upp så att jag mötte hans blick. Han drog mig närmare hans kropp och nu skulle de hända samma sak som det hade hänt i flera månader, varje natt. Och varje gång blev jag bara räddare och räddare. Mina tankar försvann i en helt hel egen värld.

Jag tänkte tillbaka på då jag träffade Jonas. Han var en snäll och rar kille som nästan alltid försökte låta romantisk. Men nu var det tvärtom. Sedan dagen vi var ensamma hemma hos honom, hände det för första gången. Vi hade då varit ny kära i varandra. Men all kärlek jag hade för honom försvann. Hur han drog i mig och sedan våldtog mig. Jag minns hur rädd jag var och hur mycket jag kämpade för att ta mig loss. Men de gick inte, jag grät och varje gång han märkte att jag skrek till och grät slog han till mig. Aldrig hade jag sagt detta till någon. Egentligen fanns det inte heller någon jag skulle kunna prata med. Inte ens med min mamma eller min bror. Inga vänner hade jag heller.

Sedan Jonas kom in in i mitt liv har allt förändrats. Jag fick aldrig gå ut och hänga med vänner, skulle jag besöka min mamma och bror hade Jonas alltid följt med och sätt tilll att de inte fanns nån annan i närheten av mig. Inte skulle jag heller kunna gå ut, de ända jag gjorde var att sitta hemma hos Jonas och göra som han sa till mig att göra. På nättarna hände samma sak hela tiden. Försökte jag slingra mig ur honom slog han bara till mig, och sedan fortsätta det. När han sedan somnade i djup sömn grät jag mig till söms tyst. 

Plötsligt kände jag hur jag fick en riktigt hård smäll på den ena kinden och det sved till. Jag tittade upp och möttes av Jonas ilskna ögon. - "Sluta dag drömma och lyssna på vad jag säger din subba." Jag tittade ner snabbt igen, och gjorde som han ville att jag skulle göra. Han började klä av sig och sedan drog han av mitt linne. Sedan hände de. Allt gick så snabbt och snart somnade Jonas med en massa öl burkar omkring sig och snarkade högt.

Jag drog täcket om mig och sedan kände jag tårarna rinna nerför kinden. Varför hände allt detta mig, var jag verkligen värd detta? Efter att min pappa dog hade jag gråtit mig till söms, sett min mamma gråta nästa hela tiden och sett min bror vara så ledsen. När jag precis kommit över min pappas död kom Jonas in i mitt liv och gjorde det värre. Att min mamma och min bror trodde att han var en rar kille var verkligen sorgsent.

Varje gång vi skulle besöka dem hade Jonas börjat bli en rar kille och istället försökt att låta romantisk, men allt var tvärtom när ingen fanns i närheten av oss.

Min bror som är 19 år, alltså 2 år äldre mig och som heter Erik eller min mamma, dem skulle jag inte heller kunna berätta för vad som egentligen händer på nättarna hos mig och Jonas. Det skulle jag aldrig lyckas med. Jonas hotade mig med att göra min familj illa om jag berättade något, Och det vill jag verkligen inte, hellre mig än dem. Jag ryckte till och torkade bort tårarna som rann ner från min kind och blundade för att försöka somna. Efter ett par minuter lyckades jag somna med massa tårar i ögonen. 


Den nya novellen.

Datum: 2012-05-29 Tid: 19:29:04 Kategori: Be Mine Forever

Haloj allihopa! Jag heter Alma och nu så kommer jag att börja skriva en helt ny novell med Hanna. vi har bestämt tillsammans att vi ska skriva en novell ihop. Novellen kommer självklart att handla om Justin. Hur handlingen, och mer info kommer ni att få veta mer sen! Håll ett koll på bloggen nu och sprid vidare! /Alma."