Efter bara några minuter hörde jag hur musiken började dunka i högtalarna igen. Hur dom skrattade och skrek högt. Jag slängde mig ner i sängen och tryckte kudden hårt mot ansiktet. Jag försökte kväva all skrik i kudden. Tårarna började rinna ingen. Jag drog ifrån kudden från ansiktet och tittade på den. Den var blöt av all gråt. Med en massa tårar som rann ner från ögonen ner till kinden gick jag fram till fönstret och tittade ut. Det var mörkt, de regnade och de blåste. Utan att bry mig om vad som skulle kunna hända om Jonas eller någon av hans kompisar som han bad att ha ögonen på mig skulle hitta mig, eller märka att jag var borta kastade jag på mig en stor tjock tröja med en luva på. Jag öppnade dörren sakta. Jonas stod en bit bort med nån av tjejerna och snackade och skrattade med en drink i handen. Jag tittade omkring. Dom andra märkte inte heller till mig. Jag klev ut ur sovrummet och in till hallen och tog snabbt på mig mina skor. Jag öppnade dörren snabbt och sprang ut med darrade ben. Jag möttes av en kall kyla och regn som forsade ner från den mörka himlen. Jag drog på mig luvan satte in händerna i fickorna. Jag gick snabbt. Efter en stund vände jag mig om och tittade om det var någon som hade för följt mig. Men det var ingen där. Jag började gå igen. Hur lång och hur länge jag gick visste jag inte. Men till slut hittade jag en bänk och ett träd som stod en bit ifrån mig. I närheten fanns det inga människor. Jag kunde gissa på att klockan var vid 2 på natten. Jag började gå mot bänken och satte mig ner där. Jag rös av kylan, det var is kalt egentligen. Men jag försökte ignorera att det var så kallt. Just nu ville jag vara ensam utan att någon behövde störa mig. Tårarna kom tillbaka igen. Det borde vara omöjligt att ha så mycket i tårarna som jag hade. Mina tårar gick verkligen inte att få sluta. Jag drog upp tröjan och tittade på mitt sår som jag hade på armen. Alla dessa sår som jag hade på mina armar efter att ha behövt skära mig av all sorg som fanns i mitt liv. Jag tittade på mina sår som jag hade på magen, ryggen, benen, överallt. Tårarna rann snabbt ner till kinden. Jag började skrika av rädsla. Jag drog i håret och la mig ner på marken. Jag höll om mig själv och grät högt. Även om jag var ute kändes det som att jag behövde luft. Jag fick svårt att andas.  Plötsligt hör jag steg bakom mig. Jag tittade hastigt upp och såg en kille som började närmas närmare och närmare. Jag försökte snabbt ställa mig upp, och börja springa. Det fick inte vara någon av Jonas kompisar som var ute och letade efter mig, det fick det verkligen inte vara. Jag började springa utan att vända mig om. Jag hörde hur killen började springa efter mig snabbare han också. Plötsligt hör jag en röst som jag kände igen. " SAMANTHAAA! VÄNTA, DET ÄR BARA JAG!!" Jag stannade förvirad. Nej, det fick inte vara han. Inte nu. Han fick inte se mig så här. Jag ångrad direkt att jag hade stannat. Fick han se mig så här skulle han lätt kunna skvalra för mig bror, och det fick han verkligen inte. Men han hade redan sett mig, det var ingen ide att börja springa härifrån. "Det är jag Samantha. Det är jag, Justin. Vad är det som har hänt?" Han tittade oroligt på mig. Mitt hjärta började klappa högre. "Justin.. gå. Gå! Spring nu!" viskade jag fram. "Nej, verkligen inte. Varför skulle jag göra det?" Tittade han förvirat på mig och började komma närmare. Jag bakade. "Gå.. snälla. du kommer bli skadad." viskade jag fram igen och snyftade. Och jag hade rätt. Efter ett par sekunder hade Justin ett rött märke på högre kinden. Mannen började komma fram till mig. Och tog tag i mina armar. "Jonas ringde och berättade att du hade försvunnit. Bäst att jag tar dig hem lille vän." Jag försökte ta mig ifrån honom. Men nej, det gick inte. Hans händer var starka. Jag skakade igen. Inte över att en av Jonas kompisar hade hittat mig här ute med en kille. Utan för att Justin skulle berätta detta för min bror eller min mamma. Då skulle allt vara över, precis allt. Jag tittade på Justin med en rädd blick. Han var nog i en stor chock. Utan att säga något till mig gick han fram till Jonas kompis och började slå på honom. Men han släppte inte mig. Utan tog ett hårdare tag om mig och lyfte mig upp i hans armar och började tung gå förbi Justin. Jag tittade på Justin och försökte säga något. Men jag hade ingen röst kvar av all skrik. Jag  försökte igen men de kom bara ut några ord. "S..äg..I..n.t..e..E..r..i..k." De sista hördes nästan inget. Jag var rädd för att Justin inte fattade något alls. Justin tog tag i min hand och försökte dra mig ifrån Jonas stora och starka kompis. Men det gick inte. "Rör henne inte din jävla skit unge. Om jag hade chansen skulle du nog redan varit full med blod överallt. Men den chansen kommer nog snart ska du se." Sa Jonas kompis och tog ännu ett hårdare tag om mig och sedan började gå därifrån. Justin visste nog inte heller vad han skulle göra eller säga. Han var nog liv rädd han med. Jonas kompis var trots allt stor, muskler överallt och dubbelt längre än vad Justin var. Vi båda var rädda. Jag hade aldrig sett denna mannen förut, inte en ända gång. Jag hörde en bil rulla fram till oss. En man klev ut och öppnade dörren. Jonas kompis slängde in mig hårt och sedan tittade in i mina ögonen hårt. " Du har redan hamnat i knipa unge dam. Bättre att du bara håller käften och inte gör flera misstag." Sedan lämnade han mig med dom orden. Bilen började rulla framåt. Det brändes bakom ögonen. Jag försökte torka bort alla tårar som rann men det kom bara fler och fler för varje gång jag torkade. Dörren öppnades och nu stod jag framför Jonas lägenhet. Den stora mannen som körde bilen kom fram till mig och tog ett hårt grepp om min arm och sedan drog mig in i trappan. Han öppnade dörren in till Jonas lägenhet och där möttes jag av arga ögon och en massa slag överallt på kroppen. "Vart fan har du varit Samantha? Ha, och vem fan är killen som du pratade där ute? Du fattar väl att du inte får vara ute utan min jävla tillåtelse." Jag svarade inte honom. Jag tittade ner i golvet och darrade i hela gruppen. "SVARA DÅ DIN JÄVLA HORA?" Jag svarade inte, jag hade ju ingen röst kvar och öppnade jag munnen och började tala skulle jag bara till sist börja gråta och då skulle Jonas bli argare. Han sparkade på mig hårt. Boxade mig i magen och drog mig i håret. Han drog med mig i sovrummet och knuffade mig ner i sängen. Han slet av mig kläderna och där började allt igen. Jag kände mig snurrig, jätte snurrig. Allt blev suddigt och sedan helt svart.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni kapitel 3. Kanske inte så där jätte långt, men det duger väll ändå. Och ja, nu kommer Justin att börja komma med i novellen också. Hoppas ni gillar novellen, och kommentera gärna också! Puuss.